Lars Malm har gått bort

Skriven av: Stefan Gillgren i Nyheter

En gammal kär och betydelsefull skönstaholmare – Lars Malm – har gått bort, 97 år gammal. Tidigare styrelseledamoten Ulf von Strauss har skrivit följande text om honom.

lars-malm

 

 

Lars Malm 1919 – 2016

 

Kära skönstaholmare, vår grand old man, vår nestor, har lämnat oss. Lasse dog på kvällen lördagen den 1 oktober.

Lasse blev 97 år. Hans intellekt och minne var helt och märkligt intakta in i det sista, men det var som att livet långsamt rann ut ur honom, han blev på slutet svagare och svagare för var dag som gick. Dock kunde han bo kvar i huset Skönstaholmsvägen 14 till fyra veckor före sin död. Där hade han bott sedan våren 1952 med sin familj. Hustrun Kerstin ( som dog år 2006 ), barnen Johanna, Kajsa och Thomas. Den sena ålderdomen delade han med livskamraten Julianna Farago, arkitekt liksom Lasse.

Lasses betydelse för Skönstaholm är kolossal, omätbar. Och det ända från begynnelsen. Han var med om att grunda Grannskapsklubben 1952, medlem i styrelsen, klubbens vice ordförande och ordförande under en herrans massa år under nittonhundrafemtio, sextio och sjuttiotalen. Sedan blev han dess första hedersordförande utan att för den skull göra avkall på sitt engagerade arbete för Skönstaholms bästa, tvärtom. När Lasse inte var ordförande var han ändå den som, i kraft av sina arkitektoniska, historiska och tekniska kunskaper, förde ordet i samtal och förhandlingar med dåvarande ägarna till Skönstaholm. Utan hans insatser hade vi som bor här idag inte haft något Skönstaholm värt namnet att vårda och bevara. Det kan vara värt en eftertanke i denna stund.

Lasse och jag samarbetade om allt mellan himmel och jord som gällde Skönstaholms omvårdnad i närmare fyrtio år. Han var verkligen outtröttlig i sitt oegennyttiga arbete för det gemensamma lilla samhällets bästa. Genom sitt sociala engagemang och sin boendemedvetenhet, genom att höja blicken bortom privategoismen och genom att decennium efter decennium ständigt verka mitt ibland oss, förmådde han dra med sig generation efter generation skönstaholmare med sitt föredöme. Ända tills hans krafter började tryta. Utan Lasses välsignelse och hjälp hade vi inte förmått rädda Skönstaholm, förvalta arvet, åt eftervärlden genom att år 2010 själva överta det lilla samhället och bereda plats för de unga barnfamiljer som idag bor här. Det kom att bli Lasses sista stora insats för sin ögonsten.

Lasse kom från Malmköping, där hans pappa var skolans rektor. Han blev färdig arkitekt vid KTH i Stockholm 1942, elev i Gunnar Asplunds sista årskull, innan den stores för tidiga död 1940. Han hade egen byrå på Kungsholmstorg tillsammans med Lennart Uhlin, som också var skönstaholmare i begynnelsen. De drev byrån 1952 – 1990. Under många år hade byrån ansvaret för restaureringarna av de många palatsen på Riddarholmen som hyser de flesta av våra rättsliga instanser och myndigheter. Bland Lasses egna verk kan nämnas flera skolor, från Katrineholm i söder till Jokkmokk i norr. Byggnader vid Gymnastikfolkhögskolan Lillsved på Värmdö (tillsammans med Julianna Farago). Idrottsinstitutet Bosön på Lidingö. Museum i Jokkmokk. Huvudrestaurangen på Solvalla travbana.

Lasse var en underbart komplex och sammansatt människa. Verserad, intelligent, skarptungad. Han hade genomskådat en galen värld. Det viktiga var inte om man var optimist eller pessimist. Det viktiga var att man levde som om man vore en optimist. Den i mina ögon mest framträdande egenskapen var kanske också den som förklarar hur han kunde bli en så gammal pojke : den friska, vackra nyfikenheten!

Att samtala med Lasse var en ren njutning, han hade ett vackert språk, både i tal och skrift. När han inte orkade gå ut längre startade vi en bokcirkel om två hemma vid hans egenritade köksbord. Där drack vi whisky och läste och diskuterade Naomi Klein och Thomas Piketty. När jag entusiastiskt kom för att överraska honom med Yuval Noah Hararis ”Sapiens” (10.000 år på fyrahundra sidor!) kort tid efter att den kommit ut på svenska, utbrast Lasse : Bah, den där läste jag förra veckan!

Lasse hade ett lysande intellekt, med ett självständigt och kritiskt tänkande. Efter sin pensionering hjälpte han mig med researcher inför olika projekt. Aldrig, aldrig sviktade hans säkra, goda omdöme.

Jag känner en oändlig tacksamhet över att ha fått vara Lasses vän i så många år. Det tomrum han lämnar efter sig känns fullständigt bedövande. Kommer solen någonsin mer att gå upp över Skönstaholm, nu när Lasse inte längre finns hos oss? Jag vill gärna tro det. Han gladdes åt att höra barnens skrik och skratt i lekparken utanför hans hus igen, efter många års tystnad. På Gunnar Asplunds epitafium på världsarvet Skogskyrkogården kan man läsa : ”Hans verk lever!” På samma vis är det med Lasse och Skönstaholm, vill jag gärna tro.

 

Ulf von Strauss

 

04 okt 2016